Uppfordringsanläggningar som står utanför Centrallaven, Dillners lave.
Mindre skippar, tunnor, som står under tak.
Dessa användes för att sänka schakt ner i marken vid gruvfyndigheter.
De fraktade ner arbetare som skulle sänka schakten längre ned. De fraktade de verktyg som behövdes och tog upp malmen som fanns i marken eller det gråberg som omgav fyndigheten. Vid frakt av manskap så kunde mannarna stå på botten av tunnan eller på kanten och hålla sig i linan som tunnan hängde i. Där kunde 4-5 man stå runt om kanten.
Den här utrustningen användes framför allt i de små gruvorna eller i mycket tidigt skede i en ny fyndighet. Men även när stora schakt skulle sänkas så började man med denna metod och sedan vidgades schaktet för de behov som fanns. Utvidgning av schakten kallade stråssning. Här gällde det att manskapet var vana gruvarbetare.
Tunnan med träsidor kommer från en liten fyndighet vid Mårtenstorp utmed vägen mellan Björnhyttan och Ljungåsen. Det ligger ca 10 km nordväst om Grängesberg.
Den stora liggande pjäsen är en malmskipp, en hiss som förde upp malmen från brytnivåerna under jord och tömde stjälpet i laven. Från laven föll berget ner i krossarna på södra sidan om laven och därifrån vidaretransporterades malmen till anrikningsverket.
Den skipp som ligger på marken är en reservskipp som snabbt behövde sättas in om den ordinarie skippen fick problem. I laven fanns två bergsspel och ett gråbergsspel.
Malmskipparna satt i båda ändor av linorna, alltså två skippar i varje malmspel. När en gick upp gick den andra ned, gråbergsspelet hade enklare skippar.
Reservskippen stod upp på en låg vagn som gick via räls in mot schaktet och när byte var nödvändigt togs den gamla skippen loss. Det fanns både en över och en underlina.
Detta skötte linlåsarlaget om, det var ett noggrant arbete som inte fick gå fel. Man kan än idag se rälerna som ligger på marken in mot lavens hissgångar.
